Att få som man vill

Jag gillar inte att inte få som jag vill. Det gör väl ingen egentligen, men de flesta kan väl finna sig i att inte få precis som de vill ha det jämt och ständigt. Men jag har väldigt, väldigt svårt för detta. Då går jag och irriterar mig på den eller de personer som gjort så att saker och ting är som det är, väldigt länge. Och inte kan jag lita på folk heller. Gör de det minsta lilla fel så är de strykna från min lista åtminstone ett ganska bra tag. Men det finns undantag, antar jag. Mina käre far till exempel. Han har gjort några få misstag (vissa av dem skulle ni tycka är urlöjliga, så även jag, men ändå kan jag inte hjälpa att jag känner som jag gör). Men jag förlåter honom ändå.

Jag var väldigt bortskämd som liten, fick nästan allt jag pekade på. Jag blev väldigt sällan tillrättavisad, och när jag väl blev det tog det hus i helvete. Är väl kanske därför jag nu reagerar som jag gör angående saker och ting. Men vad ska jag göra åt detta? Jag vill inte ha det såhär. Jag är arg på mig själv. Och på allt.

Något tips?

Love, O.

Introducering

Goddagens vänner och kamrater (hm, det där lät konstigt va?)

Jag skapade den här bloggen för att jag ständigt har så mycket som rör runt i mitt huvud att jag kände att jag behövde någonstanns att skriva av mig. Visst, jag kunde använda en vanlig dagbok, men jag vill att någon ska se det jag skriver. Jag älskar uppmärksamhet, likväl förnekar jag det hela tiden.. Och nej, jag är inte direkt någon attention whore i det verkliga livet, snarare tvärtom. Jag är en ganska osäker typ, som inte vågar ta särskilt mycket plats. I det verkliga livet det vill säga. Här på nätet är det inte direkt någon som vet hur jag ser ut (vilket är den största orsaken till mitt osäkra beteende irl). Jag tänker inte avslöja min riktiga identitet för er, inte om jag är av det kvinnliga eller manliga könet, hur gammal jag är, eller vad jag heter.

Jag vet inte om jag kommer att få några direkta läsare till min blogg. Jag skriver inte särskilt bra eller intressant, och ibland blir texterna till ett enda virrvarr av mina underliga funderingar och frustrerade tankar. Ni får ha i åtanke att jag i första hand inte skriver för att roa er, utan för att jag behöver det.

Tveka inte att lämna kommentarer, såväl positiva som negativa. Skriv precis vad ni tänker på, hur dumt det än låter. För det gör jag, till en viss del åtminstone, jag vet att alla inte är lika bra på att inte bry sig om vad ”okända människor” på internet tycker och tänker om saker och ting.

Nåväl, ni får ha det så bra.

Ni kan kalla mig Owen föresten. Någon gång i framtiden kanske jag berättar mitt riktiga namn och sådant, men tills dess vill jag vara anonym. Varför jag väljer att kalla mig Owen är därför att jag har gillat Owen, den engelska fotbollsspelaren, ända sen jag var liten. Han har varit hela familjens favorit.

Take care, O.